Kapitel 5

Lala tog med den gamla mannen till stylist-stället för att fixa till sig. Hans hår och kläder var slitna, och han var ruskigt undernärd. Han verkade ha vandrat runt i skogen under en förfärligt lång tid.
När han fixat sig satte de sig på bänken utanför och mannen började med att berätta sitt namn.
- Jag heter Brian Gyllenox, sa han.

Någonstans i Lalas inre ringde en klocka. Varifrån kände hon igen det namnet?
- Du kommer förstås inte ihåg det... började Brian.
- Men jag tror jag är din pappa.
Lala förstod inte. Hur kunde det vara hennes pappa? Hon hade inga minnen av sin pappa, det enda hon mindes var sin uppväxt tillsammans med Larry och Chad.

Brian kunde se att Lala var förvirrad. Han började berätta.
Han började den där dagen när Vanessa, hans fru, hade kommit hem med ett barn. Ett barn som var gult. Han berättade om hur Vanessa blivit vansinnig, hur hon skickat iväg barnet ut på en sjö.
Sen berättade han om hur han lämnat Vanessa. Bara gått sin väg. Han hade tillslut hamnat i Monte Vista. Han var utmattad och la sig på en bänk för att sova. När han vaknade satt det en gammal man bredvid honom och rökte pipa. De började prata, och det visade sig att mannen var en trollkarl. I alla fall sa han det. Han höll på att försöka framställa ett elixir som gjorde att man kunde leva för evigt, hade han berättat. Brian slog sig ihop med trollkarlen. Trollkarlen dog dock, bara ett par dagar innan elixiret var klart. Brian hade färdigställt det så gott han kunde. Men det gav inte evigt liv, endast ett väldigt långt liv. Han hade i alla fall efter det gått ut och försökt sälja elixiret till folk, men ingen trodde att det fungerade. Folk trodde han var tokig.
Pengarna och maten började till slut, och Brian behövde ett jobb. Men ingen ville anställa honom. Han hade redan fått stämpeln som tokig.
Han bestämde sig för att ge sig av därifrån. Han hade gått oerhört länge när han tillslut såg en gul figur vandra omkring i skogen där han befann sig.

Hur mycket Lala än ville att det inte skulle vara sant, så kände hon att det var det. Det var sin far hon hade framför sig. Så hon började berätta hon med, om vad som hänt henne.
Nät hon tillslut kom till sin första död tvekade hon.
- Vad är det? frågade Brian.
- Du kommer aldrig tro mig när jag säger det här... Men jag dog.
Brian log och nickade. Lala fortsatte.
Uppenbarligen visste han om sånt här. Det var fler än Lala trodde som visste om det. Brian hade ju å andra sidan spenderat flera år av sitt liv i sällskap av en trollkarl.
Lala berättade och berättade, tills hon kom fram till stunden de befann sig i just nu.

De båda var rätt tagna efter pratstunden. Det var mycket information att ta in. Plötsligt började det regna.
- Kom! Vi skyndar oss hem! sa Lala.
När de kom hem träffade de på en Phifaria som var väldigt nyfiken på vad som hänt. Så Lala berättade.

Phifaria suckade när Lala berättat klart.
- Jag vet att du inte kommer gilla det här Lala... sa hon.
- Men han kan inte stanna här.
- Va? frågade Lala förvirrat.

- Hon har rätt Lala, sa Brian.

Phifaria tittade medlidande på Lala.

- Det är mäktiga saker det här... Saker kan bli förfärligt fel om man mixtrar med det.

- Men jag förstår inte, sa Lala.

- Det är det nog ingen som gör fullt ut, men just nu måste vi hålla oss till profetian.

Lala var dödstrött på att höra om den där profetian.
- Det är bäst att du ger dig av så fort som möjligt Brian, sa Phifaria, och det var något i hennes röst som lät märkligt.
Brian harklade sig.
- Du har nog rätt, svarade han.

- Jag kan inte förstå... sa Lala när de båda stod ute i regnet för att ta farväl.
- Försök inte förstå, det kommer driva dig till vansinne.
Lala kramade sin far.
- Jag hoppas vi ses igen, sa hon.
- Det vet jag att vi gör, svarade han.

Och så gick han sin väg.

Lala tittade efter honom och kände en tomhet. Alla människor hon älskar, ska hon aldrig få se dem ordentligt? Det måste hon få. Hon struntar i den där profetian. Det är hennes liv, och ingen annan bestämmer över det.

Hon kände något mer också. Hon var torr i halsen.

Kapitel 4

Verdano hade skickat med två grejer till Lala. En vindsurfbräda och ett holo-pyre.

Lala åkte till parken för att skörda grönsaker som de kunde sälja. De var i desperat behov av pengar.

Marí och Phifaria satt på bänk på andra sidan parken och diskuterade.
- Vi måste fortsätta med profetian, envisades Phifaria.
- Nej. Vi måste skaffa pengar så att vi faktiskt kan överleva. Sen kan vi fortsätta med profetian, sa Marí bestämt, och satte därmed stopp på diskussionen.

Marí och Lala åkte till skogen i utkanten av staden för att se om där fanns något man kunde sälja.

Marí hittade en hel bunte med sällsynta blommor, som hon trodde skulle gå att sälja till ett bra pris.

Lala hittade mycket. Svampar, stenar, frön och blommor.
Allting sålde hon och fick ihop ca 2000 simdaler!

Hon fortsatte längre in i skogen. Det verkade vara en bra dag för letande, så Lala fick ihop ytterligare 1000.

Plötsligt prasslade det i buskarna.
Lala tänkte springa iväg, men kom att tänka på att hon var en livsfarlig vampyr, och gjorde sig istället redo att slåss.
Men ut ur busken kom en gammal skruttig man.
- Hjälp mig, snälla hjälp mig, sa han med hes röst.

Han tittade upp, och när han fick syn på Lala spärrade han upp ögonen och såg ut som att han skulle svimma.
- Du är ju... började han.
Han hann aldrig avsluta meningen. Han svimmade och trillade ihop i en hög på marken.
Lala ville höra slutet på meningen, men lyckades inte väcka honom.
Hon kunde inte bara lämna gubben, så hon bestämde sig för att ta med honom.

Kapitel 3

Solen höll på att gå upp.
Lala suckade djupt, och bestämde sig för att gå tillbaka.
I parken berättade hon för Marí och den lila kvinnan om vad som hade hänt.
- Jag måste följa efter honom! sa Lala tillslut.
- Absolut inte! sa den lila kvinnan strängt.
Lala tittade besviket ner i marken.

Vivillion kom framtassande.
- Jag tänkte... att ni kanske ville se er om lite i framtiden, sa hon.
- Absolut, sa Lala glatt, och kom redan på bättre tankar.
- Gå ni, jag ska göra en sak, sa den lila kvinnan.
Sagt och gjort. Lala, Marí och Vivillion åkte till botmarknaden.
- Du... vad heter hon, den där lila kvinnan, egentligen? frågade Lala Marí på vägen dit.
- Phifaria. Det trodde jag du visste, enligt henne känner ni varandra sedan länge.
- Nej... jag har aldrig träffat henne innan, tror jag, mumlade Lala.
- Det är inte alltid man blir sig själv i sitt nästa liv, sa Marí och log.

Väl på botmarknaden fick Lala syn på en maskin som hon genast prövade.
Medan Lala lekte med manicken visade Vivillion Marí alla olika plumbotar.

När de gått runt hela affären var Lala fortfarande inte klar, så de satte sig ner på en bänk och pratade.
- Så... varför har ni kommit till framtiden? frågade Vivillion intresserat.
- Jag tror att det är en del av profetian, men Phifaria hävdar att Lala inte är redo än.
Trots att hon inte förstod vad Marí menade överhuvudtaget nickade Vivillion, och var en artig lyssnare.
- Men, ni har alltså ingenstans att bo? frågade hon sen.
- Nej, men vi hittar något, sa Marí och log så att hennes huggtänder syntes.
- Ni kan få bo hos mig om ni vill, sa Vivillion och försökte ignorera att Marís tänder såg ut att kunna tränga igenom en hals med ett enda bett.

Lala blev äntligen klar. Det hade blivit sen eftermiddag.
När hon klickade på den sista knappen öppnades det enorma ägget, och ut klev en livs levande, eller vad den nu var, plumbot!
- Låt mig presentera Verdano, sa Lala stolt till Vivillion och Marí.

Plötsligt kom Phifaria inrusande till affären.
- Vad i hela..? började hon.
- Det är en plumbot, sa Lala och hennes leende blev om möjligt ännu större.
- Det ser jag väl, men hur har du gjort den!?
Lalas leende försvann.
Phifaria tog ett steg närmare.
- Förstår du hur länge jag har försökt skapa en plumbot? Och så kommer du och klarar det på första försöket! sa hon irriterat.

- Lägg av nu! Det är inte hennes fel att du inte kan skapa en robot, sa Marí.
- Nu åker vi hem till Vivillion.
Med de orden åkte alla fem hem till Vivillion.
- Jag måste iväg igen, men känn er som hemma, sa Vivllion till Lala.

Lala gick till Phifaria.
- Om du vill kan jag visa dig hur jag gjorde, sa Lala.
Phifaria nickade och log svagt till svar.
Lala, Phifaria och Verdano åkte tillbaka till botmarknaden.
Lala visade hur hon hade gjort, och sen fick Phifaria försöka själv.

- Ska vi göra något kul? frågade Lala Verdano när hon tittat på Phifarias arbete en stund.
- Absolut, svarade Verdano med sin robotaktiga röst.

De gav sig av till observatoriet.
- Ska vi gå in? frågade Lala.
- Plumbotar får inte gå in. Gå in du, så väntar jag här.
- Är det säkert?
- Absolut, svarade plumboten.

Lala gick in, men hon tröttnade snabbt och gick ut.
De fortsatte mot parken där de varit tidigare samma dag.
Där såg de Vivillion med en rödhårig kille.
- Det där kanske är henne pojkvän, viskade Lala.

De kysstes, och bekräftade Lalas teori.
Lala började fnissa hysteriskt, och Verdano gjorde sitt bästa för att få sitt skratta att låta naturligt.
Lala och Verdano åkte hemåt, de ville inte riskera att Vivillion såg dem.
När de kom hem till Vivillion var Phifaria redan hemma.
- Lala, vi måste nog åka hem.
Lala tänkte säga emot, men hon höll egentligen med dem. De kunde ju inte stanna i framtiden för alltid.

De stannade tills Vivillion kom hem, då berättade de för henne, och så bar det av.
Verdano stannade hos Vivillion.

Lala tittade ut en sista gång över framtiden, bestämde sig för att snart komma tillbaka, och sen klev hon in i portalen tillsammans med Phifaria och Marí.

Kapitel 2

Lala gick ut. Hon behövde springa av sig alla tankar.

Medan Lala var ute bröt en intensiv diskussion ut.
- Du måste visa den!
- Nej!
- Varför inte!?
- Hon är inte redo än! Och dessutom är den inte klar!
- Den är visst klar! Du har ju använt den!

Lala kom in igen.
Marí sprang fram till henne.
- Lala! Vi måste visa dig en sak!

Det hördes en djup suck, sen gick den lila kvinnan in genom bokhyllan igen.

- Kom! sa Marí och följde efter in genom lönndörren.
Där inne var det fullt av en massa olika maskiner och prylar.
På ena väggen fanns också en dörr, och det hördes en hel del märkliga ljud från bakom dörren.

Den lila kvinnan gick mot en konstig manick som liknade en gripklo.
Hon klev rakt in i den, och försvann. Likaså gjorde Marí, så Lala hade inget annat val än att följa efter.

Allting virvlade runt och runt, så att Lala började må illa.
Plötsligt stannade det, och Lala befann sig på en främmande plats.
Det var en park, men det var inte i Midnight Hollow. Allt var ljust och fräscht.
Marí log. 
- Välkommen till framtiden, sa hon.
Lala tittade sig omkring.
"Framtiden..?" tänkte hon.
Plötsligt kom en fullständig främling upp jämsides med henne.
- Du är ju Lala Larchada! utbrast hon.
- Jaa, sa Lala förvånat.

- Du är min mormormormors mor! sa hon glatt!
Lala stirrade förvånat på flickan, sen kom hon att tänka på hennes hårfärg... den var exakt som...
Hon tänkte på vad hon hade sagt, mormormormors mor. Det var alltså Gingers barnbarn!

- Vad hette din mormor? frågade Lala.
- Ginger, sa flickan, och bekräftade hennes misstankar.
Lala befann sig i chock. 
- Ehm, jag heter Vivillion förresten, fortsatte flickan.
- Det här är säkert förvirrande för dig... men här i framtiden kommer det människor från förr hela tiden. Alla vet om det här med att man lever om igen, och det är väldigt viktigt för människor att veta saker om sitt förflutna.
Vivillion satte sig på en bänk, och Lala följde efter.
- Såå... jag vet i princip allt om min släkt, men jag skulle verkligen vilja höra det ur ditt perspektiv, och vad som hände sen, sa hon intresserat.

Lala började berätta. Hon började så tidigt hon kom ihåg. Att hon blev bortskickad av sina föräldrar, uppfostrar av ett bonde-par. Hur hon flyttade till Moonlight Falls, och tillslut hur hon dog och hur det var att vara ett spöke. Sen berättade hon om sitt liv i Sunlit Tides, hur hon träffade Moo, om sina barn och barnbarn där, och sen även om hur hon kom till Midnight Hollow.
Vivillion följde intresserat berättelsen hela vägen.

- Så, nu är det din tur, sa Lala.
- Vad hände efter att jag försvunnit? frågade hon.
Vivillion började.
Hon berättade noggrant med mycket detaljer.
- Dagen du försvann, på Gingers födelsedag, fick hon världens märkligaste husdjur. Mick, Hazzlenuts fästman, hade gett henne den. Om jag inte har helt fel för mig var det en "Tauros." I vilket fall tyckte Ginger betydligt mycket bättre om Mick efter det. Hon spenderade hela dagarna med Tauros. Hon och hennes syskon, Flame och Bambi, lekte ute med Tauros varenda dag. De var så olika. Tvillingarna hade fräkniga små ansikten och hår lika brandgula som elden själv. Medan Ginger stack ut med sitt rosa-svarta hår, sina bruna ögon, och det mestadels sorgsna ansiktsuttrycket. Med tiden växte sig Gingers hat för Mick större, och på Hazzlenuts och Micks bröllopsdag smet hon iväg tillsammans med Tauros utan ett ord.
Vivillion gjorde en paus.
Lala smälte det hon hade sagt. Visst avskydde Ginger Mick, men Lala kunde inte förstå hur hon kunde smita iväg så.
- Ingen hörde av henne på flera år. Trettio år efter Gingers försvinnande dog Mick. Redan nästa dag var Ginger tillbaka. Hon hade befunnit sig i Dragon Valley i trettio år. Men när hon kom tillbaka var det inte som hon väntade sig. Hela familjen var i sorg över Micks död, och de hade inte förlåtit henne för att hon for iväg utan ett ord, fortsatte Vivillion.
- Nästa dag dog Tauros, det var mycket märkligt. De hittade bara honom, stendöd bredvid Micks grav. Dagen innan hade han varit frisk som en nötkärna. Ginger blev självklart förkrossad. Familjen förlät henne, och försökte trösta henne, men hon ville inte ha med dem att göra. Hon åkte än en gång till Dragon Valley. Drygt fem år senare träffade hon en man som hon blev störtförälskad i. De gifta sig, och allt var underbart igen. Sen fick Ginger reda på att hennes man var den som drev olagliga drakstrider i staden. Hon ville lämna honom, men han lät henne inte. Hon blev så småningom gravid, men när barnet föddes beordrade hennes man att det skulle bort. Hon var tvungen att lämna det på gatan. Ett halvår senare kom Bambi, Gingers lillasyster, till Dragon Valley. Hon ville hälsa på efter alla dessa år, men när hon knackade på deras dörr öppnade mannen och sa att han inte kände någon Ginger. Bambi gick trumpet därifrån. Hon gick runt i staden, och hittade ett barn bland ett gäng soptunnor. Det var inte gammalt, några månader bara. Ingen brydde sig om det, utan det fick ligga där helt ensam på gatan. Bambi upptäckte de rosa håren på barnets huvud, då blev hon säker. Det var Gingers barn. Hon tog med sig barnet hem och uppfostrade det som sitt eget. Efter två år kom Ginger tillbaka till familjen. Hennes man hade blivit gripen, så hon var äntligen fri. Hon tog den roll som mamma som hon så länge varit tvungen att avstå från. Min mamma, Gingers barn, växte upp, och när hon var tonåring dog Ginger. Då bodde hon ensam kvar här i Oasis Landing. Men hon gjorde det bästa av saken, och lyckades försörja sig själv. På sin 18-årsdag träffade hon min pappa. Han var en framgångsrik professor, som forskade i att resa tillbaka till dåtiden. Samma dag som de träffades blev jag till. Roze, min mamma, ångrade sig snabbt. Hon ville inte ha barn, hon var för ung, tyckte hon. Hon ville göra abort, men pappa vägrade låta henne göra det. När jag föddes flyttade mamma ifrån pappa, men jag stannade kvar. Jag växte upp och fick lära mig mer om dåtiden, och om nutiden, eller för dig, framtiden. När jag var 15 letade jag reda på mamma, och tog reda på allt hon visste om min släkt, på hennes sida då. Hon bad om ursäkt för att hon inte funnits där för mig, och erbjöd mig att få bo hos henne. Men jag ville inte det. Jag ville bo hos pappa. Men när jag kom tillbaka var han inte där. Han hade gett sig av, och bara lämnat kvar en lapp. Kära Vivillion. Jag är rädd att jag måste ge mig av, jag kan inte säga vart, eller när jag kommer tillbaka. Sköt om dig, hade han skrivit.
Vivillion suckade.
- Det var för en vecka sen, avslutade hon.
Lala tittade gapande på Vivillion. Vilken historia!
Hon skulle precis ta till orda när hon såg något.
- Kan du ursäkta mig ett ögonblick, sa hon frånvarande.
Hon reste sig upp och började gå. Hon kisade mot den gröna pricken. Jo visst var det han.

Hon började springa mot honom.
- Bamboo! ropade hon, men han visade inga tecken på att ha hört henne.

- Bamboo! Vänta!
Han klev in i en likadan gripklo som den som tagit henne hit.
Först när han stod där inne upptäckte han henne, men då var det för sent.
Dimman slukade honom, och han försvann.

Kapitel 1

- Förlåt mig Lala... Jag hade inget val.
- Ja, du har sagt det, muttrade Lala.
- Men snälla! Kan du förlåta mig?
- Jag vet inte... kunde du inte sagt till mig i förväg så att jag kunde sagt hejdå till min familj?
- Men det står inte så i profetian, sa Marí besvärat.
Lala suckade.
Marí tittade på den lilla plantan på bordet.

- Men nu är jag här, så jag får väl göra det bästa av situationen, sa Lala uppgivet.
Marí log ett litet leende, men det var tillräckligt stort för att man skulle se hennes fasansfulla huggtänder.
- Men hur är det att vara vampyr egentligen?
- Jag vet inte.
- Vadå du vet inte?
- Liksom du hade jag ett liv innan detta, men profetian tog mig hit, och den sa till mig att föra dig hit, så jag har bara varit vampyr i några dagar.

- Vad är den där profetian egentligen?
Innan Marí hann svara kom det ut någon ur bokhyllan.

- Det är den som gör att du, och jag och Marí är här, sa hon.
- Jaha... sa Lala förvirrat.
- Det enda vi vet är att jag skulle hämta dig, resten är en gåta, fyllde Marí i.
- Men jag vill inte vara här! sa Lala.
Den lila kvinnan satte sig i den tredje fåtöljen.
- När du har levt 21 gånger, och varje gång blivit utstött, och kallad för konstig, ful och utomjording, är det här en ganska bra plats att leva på, sa hon sorgset.

Prolog

Mitt liv var ett helvete. Eller, snarare min död.
Jag kunde inte återvända för att hälsa på. Jag kunde inte träffa någon i andevärlden. Jag kunde inte göra någonting! Det enda jag tänkte på var min familj. På Moo och Leon, på Peach och Maya, på Bamboo och Ryan, på Ray. På Caramel och Angelo. På Oz och Qui. På Bronze. På Hazzlenut och George och Karanga. På Peachs framtida barn. Ett barn som jag aldrig skulle få träffa...
Jag gjorde vad som helst för att komma ifrån det där.
Marí erbjöd mig en möjlighet, och jag tog den, tyvärr... Nu finns det ingen återvändo.