Medan Lala var ute bröt en intensiv diskussion ut.
- Du måste visa den!
- Nej!
- Varför inte!?
- Hon är inte redo än! Och dessutom är den inte klar!
- Den är visst klar! Du har ju använt den!
Lala kom in igen.
Marí sprang fram till henne.
- Lala! Vi måste visa dig en sak!
Det hördes en djup suck, sen gick den lila kvinnan in genom bokhyllan igen.
- Kom! sa Marí och följde efter in genom lönndörren.
Där inne var det fullt av en massa olika maskiner och prylar.
På ena väggen fanns också en dörr, och det hördes en hel del märkliga ljud från bakom dörren.
Den lila kvinnan gick mot en konstig manick som liknade en gripklo.
Hon klev rakt in i den, och försvann. Likaså gjorde Marí, så Lala hade inget annat val än att följa efter.
Allting virvlade runt och runt, så att Lala började må illa.
Plötsligt stannade det, och Lala befann sig på en främmande plats.
Det var en park, men det var inte i Midnight Hollow. Allt var ljust och fräscht.
Marí log.
- Välkommen till framtiden, sa hon.
Lala tittade sig omkring.
"Framtiden..?" tänkte hon.
Plötsligt kom en fullständig främling upp jämsides med henne.
- Du är ju Lala Larchada! utbrast hon.
- Jaa, sa Lala förvånat.
- Du är min mormormormors mor! sa hon glatt!
Lala stirrade förvånat på flickan, sen kom hon att tänka på hennes hårfärg... den var exakt som...
Hon tänkte på vad hon hade sagt, mormormormors mor. Det var alltså Gingers barnbarn!
- Vad hette din mormor? frågade Lala.
- Ginger, sa flickan, och bekräftade hennes misstankar.
Lala befann sig i chock.
- Ehm, jag heter Vivillion förresten, fortsatte flickan.
- Det här är säkert förvirrande för dig... men här i framtiden kommer det människor från förr hela tiden. Alla vet om det här med att man lever om igen, och det är väldigt viktigt för människor att veta saker om sitt förflutna.
Vivillion satte sig på en bänk, och Lala följde efter.
- Såå... jag vet i princip allt om min släkt, men jag skulle verkligen vilja höra det ur ditt perspektiv, och vad som hände sen, sa hon intresserat.
Lala började berätta. Hon började så tidigt hon kom ihåg. Att hon blev bortskickad av sina föräldrar, uppfostrar av ett bonde-par. Hur hon flyttade till Moonlight Falls, och tillslut hur hon dog och hur det var att vara ett spöke. Sen berättade hon om sitt liv i Sunlit Tides, hur hon träffade Moo, om sina barn och barnbarn där, och sen även om hur hon kom till Midnight Hollow.
Vivillion följde intresserat berättelsen hela vägen.
- Så, nu är det din tur, sa Lala.
- Vad hände efter att jag försvunnit? frågade hon.
Vivillion började.
Hon berättade noggrant med mycket detaljer.
- Dagen du försvann, på Gingers födelsedag, fick hon världens märkligaste husdjur. Mick, Hazzlenuts fästman, hade gett henne den. Om jag inte har helt fel för mig var det en "Tauros." I vilket fall tyckte Ginger betydligt mycket bättre om Mick efter det. Hon spenderade hela dagarna med Tauros. Hon och hennes syskon, Flame och Bambi, lekte ute med Tauros varenda dag. De var så olika. Tvillingarna hade fräkniga små ansikten och hår lika brandgula som elden själv. Medan Ginger stack ut med sitt rosa-svarta hår, sina bruna ögon, och det mestadels sorgsna ansiktsuttrycket. Med tiden växte sig Gingers hat för Mick större, och på Hazzlenuts och Micks bröllopsdag smet hon iväg tillsammans med Tauros utan ett ord.
Vivillion gjorde en paus.
Lala smälte det hon hade sagt. Visst avskydde Ginger Mick, men Lala kunde inte förstå hur hon kunde smita iväg så.
- Ingen hörde av henne på flera år. Trettio år efter Gingers försvinnande dog Mick. Redan nästa dag var Ginger tillbaka. Hon hade befunnit sig i Dragon Valley i trettio år. Men när hon kom tillbaka var det inte som hon väntade sig. Hela familjen var i sorg över Micks död, och de hade inte förlåtit henne för att hon for iväg utan ett ord, fortsatte Vivillion.
- Nästa dag dog Tauros, det var mycket märkligt. De hittade bara honom, stendöd bredvid Micks grav. Dagen innan hade han varit frisk som en nötkärna. Ginger blev självklart förkrossad. Familjen förlät henne, och försökte trösta henne, men hon ville inte ha med dem att göra. Hon åkte än en gång till Dragon Valley. Drygt fem år senare träffade hon en man som hon blev störtförälskad i. De gifta sig, och allt var underbart igen. Sen fick Ginger reda på att hennes man var den som drev olagliga drakstrider i staden. Hon ville lämna honom, men han lät henne inte. Hon blev så småningom gravid, men när barnet föddes beordrade hennes man att det skulle bort. Hon var tvungen att lämna det på gatan. Ett halvår senare kom Bambi, Gingers lillasyster, till Dragon Valley. Hon ville hälsa på efter alla dessa år, men när hon knackade på deras dörr öppnade mannen och sa att han inte kände någon Ginger. Bambi gick trumpet därifrån. Hon gick runt i staden, och hittade ett barn bland ett gäng soptunnor. Det var inte gammalt, några månader bara. Ingen brydde sig om det, utan det fick ligga där helt ensam på gatan. Bambi upptäckte de rosa håren på barnets huvud, då blev hon säker. Det var Gingers barn. Hon tog med sig barnet hem och uppfostrade det som sitt eget. Efter två år kom Ginger tillbaka till familjen. Hennes man hade blivit gripen, så hon var äntligen fri. Hon tog den roll som mamma som hon så länge varit tvungen att avstå från. Min mamma, Gingers barn, växte upp, och när hon var tonåring dog Ginger. Då bodde hon ensam kvar här i Oasis Landing. Men hon gjorde det bästa av saken, och lyckades försörja sig själv. På sin 18-årsdag träffade hon min pappa. Han var en framgångsrik professor, som forskade i att resa tillbaka till dåtiden. Samma dag som de träffades blev jag till. Roze, min mamma, ångrade sig snabbt. Hon ville inte ha barn, hon var för ung, tyckte hon. Hon ville göra abort, men pappa vägrade låta henne göra det. När jag föddes flyttade mamma ifrån pappa, men jag stannade kvar. Jag växte upp och fick lära mig mer om dåtiden, och om nutiden, eller för dig, framtiden. När jag var 15 letade jag reda på mamma, och tog reda på allt hon visste om min släkt, på hennes sida då. Hon bad om ursäkt för att hon inte funnits där för mig, och erbjöd mig att få bo hos henne. Men jag ville inte det. Jag ville bo hos pappa. Men när jag kom tillbaka var han inte där. Han hade gett sig av, och bara lämnat kvar en lapp. Kära Vivillion. Jag är rädd att jag måste ge mig av, jag kan inte säga vart, eller när jag kommer tillbaka. Sköt om dig, hade han skrivit.
Vivillion suckade.
- Det var för en vecka sen, avslutade hon.
Lala tittade gapande på Vivillion. Vilken historia!
Hon skulle precis ta till orda när hon såg något.
- Kan du ursäkta mig ett ögonblick, sa hon frånvarande.
Hon reste sig upp och började gå. Hon kisade mot den gröna pricken. Jo visst var det han.
Hon började springa mot honom.
- Bamboo! ropade hon, men han visade inga tecken på att ha hört henne.
- Bamboo! Vänta!
Han klev in i en likadan gripklo som den som tagit henne hit.
Först när han stod där inne upptäckte han henne, men då var det för sent.
Dimman slukade honom, och han försvann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar